Har du någon gång funderat på att starta ett företag? Kanske ett kaffeföretag?
Man börjar testa tankarna på familj och vänner som artigt men lite oroligt instämmer, eftersom du börjat tjata om att säga upp dig. Varje gång Ni ses.
Du ändrar livsåskådning och börjar inleda varje mening med ”Man borde". Men sen händer ingenting på flera år. Det är ju faktiskt väldigt få som tar klivet över staketet dit gräset växer både grönt, gult och ibland rött, dåliga månader.
Man stannar i den varma, trygga och ganska förutsägbara kramen som vi kallar fast anställning.
En kram som inkluderar i princip allt som inte det egna företagandet för med sig. Lönen som kommer samma dag varje månad, friskvårdsbidrag, försäkringar, en liten härlig pension på toppen av lönen åssåklart gratis frukt och kaffe på jobbet varje dag.
Dagar innan röda dagar är lika med halvdagar, så man i god tid hinner hem för att fixa fredagsmyset. För att inte tala om alla härliga kollegor man kan köra långlunch med, utan att lönen slutar rulla in.
Så vad är det som gör att man vågar riska allt det här, och satsa allt man har och äger, för att uppfylla den där drömmen?
Det kan ju omöjligtvis inte vara pengar. Eller är det pengarna som hägrar? Är det känslan av att vara egen, och inte behöva gå in någon annans koppel?
Det börjar med en idé. Oftast en idé som du fått av någon annans idé. Det är faktiskt sällan den perfekta idén kommer förädlad och klar. Det är alltid en variant på någon annans idé.
Så när en väl sitter där med sin företagsidé. Vad gör du sen? Hur kommer hen igång?
När jag startar ett företag idag, så tänker jag till 50% med magen och resterande 50% med hjärtat. För 10 år sedan tänkte jag bara med hjärtat. Och det finns några parametrar som måste vara ha övertygat ovan nämnda organ:
1. Finns det ett tydligt ”Varför” som gör att människor går igång på det vi ska göra? Och kommer någon överhuvudtaget att köpa mina produkter?
2. Är det en affärsidé som är unik och som tillför något nytt till branschen och fyller ett behov för eventuella kunder?
3. Om produkten redan finns, så måste för mig, befintliga aktörer på marknaden vara så monumentalt dåliga och trötta. Så att det blir enkelt att göra samma sak. Fast bättre.
4. Sen kommer hjärnan in. Kommer kalkylen att gå ihop och hur länge kan vi driva företaget utan lön. D.v.s. när kommer det bli läge att börja hänga utanför lokala korvkiosken och vänta på att folk slänger pantburkar för att dryga ut hushållskassan.
5. Jag kan idag inte med gott samvete göra något som inte bidrar till en mer hållbar planet. Jag skulle ha sjukt svårt att t. ex. importera plastleksaker från Kina eller marknadsföra dryck tappat i plastflaskor. Oavsett om PET-gänget säger att 84% återvinns så finns det fortfarande företag som säljer ”oPETtat”. No pun intended.
6. Och man kan inte år 2020 bygga dynamisk kultur, varumärke eller ett långsiktigt hållbart företagande genom att bara titta på sista raden. Resultatet kommer som ett kvitto på att man gör rätt saker. Även om hållbarhet även måste vara ekonomisk, så får aldrig resultatet vara drivkraften och/eller det kommunicerade målet. Det har jag bevis på.
Om 10 år så borde företag börja mätas på hur gott man gör för planeten, människorna och andra saker som kanske inte ens har med business att göra. Något slags hållbarhetsindex som man kan stoltsera med på fredagsafterworken bland de avundsjuka vännerna i skräddarsydda kostymer, med en dyr gatuadress på visitkortet.
Jag har provat på lite olika saker de senaste åren och som så många andra 70-talister funderat på att börja med triathlon eller helt byta bransch.
Men efter att ha lyssnat på människor som bygger appar, säljer energidrycker eller finansiella instrument, så har jag landat i att jag ska hålla mig till det jag är bäst på. Och undvika Triathlon.
Inte för att jag är lat. Utan för att på de fem åren som det kommer ta mig att absorbera en helt ny bransch, så kommer jag hinna uträtta så mycket mer i den bransch jag kan bäst.
Och pågrund av en annan människas idé (Lars), att odla kaffe och kontrollera alla led med visionen att ingen eller inget tar skada när vi dricker en kopp kaffe, så jag stannar i kaffebranschen.
Här har jag hängt de senaste 20 åren med undantag av en välbehövlig paus, de senaste två. Här mår jag bra. Och här säger folk ”Hej!” till mig.
Så jag checkar i boxarna ovan, samlar ihop de skönaste namnen i min Filofax och tänker tillsammans med dem försöka vända upp och ner på kaffebranschen. Igen. Under namnet Lykke Kaffegårdar.
Följ vår resa på @lykkegardar och hör av dig om du vill haka på.
Johan Damgaard
Entrepreneur & Coffee Professional